Nytt år, hopp och förtvivlan

27.04.2016 11:33

Det nya träningsåret startade i måndags, med en cykeltur och ny styrketräning. Sedan har jag faktiskt åkt skidor i två dagar, lika bra att passa på så länge det är snö på spåren, för det går sådär att komma igång med löpningen så jag är glad om jag kan göra annat sålänge. Imorgon skriver jag även min sista tenta för i år, sen blir det fullt fokus på träningen! 

Ni kanske har läst uttagningarna till de nya träningsgrupperna med... Om jag var precis under gränsen ifjol att komma med i A-laget så var jag då minst på gränsen om inte precis ovan i år om jag får tycka till själv. Flera faktorer tillsammans så har min motivation gått från hundra till noll på två dagar. Först så kickar dom min tränare, sen blir jag uttagen till u-laget, för femte gången i rad. Det var jättekul i typ tre år, men nu känns det som att jag har fastnat och man frågar sig själv om jag kommer komma nån vart nånsin. Jag tycker såklart själv att jag gått framåt väldigt mycket varje år men att vara kvar medans många runt omkring mig får ta kliv upp eller ner tar liksom udden av det och det känns ändå som jag står still. Det är en hård värld skidvärlden och vi måste förlita oss till andra personer (ledningen) för att komma nån vart och många är duktiga, det är verkligen konkurens om platserna. Det kommer nog aldrig bli rättvist, men jag vet inte vad jag kan göra mer än att vinna och slå vissa personer för att få chansen. Klart jag kan bli ännu bättre och verkligen visa vart jag hör hemma så det inte är nåt att fundera på, men lite hjälp på vägen skulle inte skada. Nu är det även väldigt värdefullt att vara del av u-laget, men hoppas ni förstår mitt resonemang. Luften gick liksom ur mig och för första  gången nånsin så känner jag tvivel. På att jag kan bli något, komma någon vart och uppnå det jag vill. Just nu är det tre möjliga vägar jag ser, bara köra på, lägga ner eller slänga på mig bössan - om nu den dörren är öppen fortfarande. Men jag har tackat ja till platsen i u-laget i år, för innerst inne vet jag nog att kommer jag att bestämma mig för att det är det jag vill och revanchlusten växer just nu hela tiden, även om den än så länge varvas av förtvivlan stundvis. 

När det kommer till kritan så ska vi bara träna hårt för att bli bättre, det kan jag göra hur som helst i vilken grupp som helst. Men för att orka göra det där lilla extra är det viktigt för mig att jag känner att det jag gör leder nån stans och är mödan värd, samt att folk tror på en.

Tillbaka

Evelina Settlin, eve.se(a)hotmail.com

Skapa en hemsida gratisWebnode